Godmorgon 💗. Det har varit några tuffa dygn här, så idag vill jag skriva om att leva med djur och mina tankar kring det. Att gå till veterinären med ett djur på en vanlig vardag, menat gå innanför dörrarna, kostar 2800SEK, att gå innanför deras dörrar på en söndag kostar 4200SEK. Jag har nu gjort båda dessa saker, plus att det tagit blodprover, temp och ultraljud bland annat. Det här visar tydligt att vem som helst bör inte ha djur i sitt liv, det blir, som med så mycket, återigen en klassfråga.
Det är Sunna, min äldsta katt (strax 11 år) som fått problem med kisseriet. Hon medicineras nu utifrån de premisser som gavs, vilket innebar att exempelvis inget urinprov kunnat tas så vi vet ej om där finns bakterier.
Jag har ingen favorit bland mina djur, men de är väldigt speciella var och en på sitt sätt. Min kontakt med Sunna är idag något magiskt och fantastiskt. Hon är den av katterna som besvarar mig på ett speciellt sätt, tittar mig i ögonen när vi pratar och svarar med olika ljud....det funkar inte med de andra korvarna ;p. Hos veterinären, båda gångerna, gick det helt fantastiskt bra. Visst att hon lät när något gjorde ont (sätta kanyl) men hon var så duktig och snäll och lugn. Hon fick sova medan de tog ultraljud. Det här är en fantastisk katt!
Jag har haft tur hittills med djuren, de har *peppar peppar* hållit sig väldigt friska. Och jag tänkte på att hur jag än gör med allt i livet....så kommer dagen då jag sitter där och har samma oro och ångest för ett djurs hälsa, samma bekymran över vad varje litet prov kostar.....och att det ändå slutar med den sista sprutan. Och att man då förlorat en av de bästa man har och sedan ska invänta en räkning som är som ett skämt, lite sådär som plåster på såren 😕. Det är en del i att leva med djur. Och den stilla funderingen i bakhuvudet om när man måste ta val utefter att ekonomin inte tillåter mer....
I trollets fall är valet idag 100% självklart, inga åtgärder kommer sättas in utan enkom sista sprutan, den dagen. I Sunnas fall går jag med på det mesta utom att öppna upp (operation) eller lämna henne där, då hon trots allt inte bör utsättas för den sortens oro enligt mig. Och hon är äldre. Sedan de två yngre krabaterna....där är det andra saker som gäller, de har ännu åldern med sig och de har en annan trygghet i sitt psyke. Däremot skulle jag inte kunna leva med mig själv med sådana extrema lösningar som "titta vad fint, det här djuret fick operera bort hela bakkroppen MEN vi har byggt en vagn så den kan släpa sig fram ändå"....sådant gäller också starka cancer-behandlingar och annat där jag snarare skulle sätta stopp. Man får leka gud, hur vidrigt det än är.
Och känslomässigt? Ah men det är så fucked up! Jag blir själv sjuk. Varje gång det händer något med ett djur så mår jag så dåligt mentalt och känslomässigt att jag tänker ALDRIG mer djur....vilket är lite svårt för jag sitter här med fyra nu ändå. Men när saker går bra så är ju allt bara.....jättebra, förstås.
Och människor. Jag lever med en fantastisk man, men djur är inget han förstår. Eller är särskilt intresserad av. Där är det mer så att -Äääh jag körde ihjäl en räv idag. Jag: -Men HERREGUD!!! Han: -Det är sånt som händer. 😳! Medan jag då valt djuren istället för att skaffa barn och mina känslor är på moders-nivå utan överdrift.
MEN....jag var inte ensam när jag tog in djur i mitt liv, vi var två som tog in djur i vårat liv, och en av oss var en arbetande individ med lön, vilket underlättar ett beslut om att ta hand om djur. Jag vet att människor omplacerar sina djur hit och dit....för mig skulle det kännas som att dö. Jag kan inte. Mina djur funkar helt okej i sin flock, de har överseende med ett litet hem, och jag gör så gott jag kan för dem. Det är tufft, men det funkar, ända till dess det blir veterinärbesök.
Jag känner mig otroligt ensam när det blir så här, för att jag ÄR ensam idag. Sedan är jag såklart otroligt tacksam att det fanns någon som kunde ställa upp och skjutsa in oss till veterinären, annars vet jag inte vad jag skulle gjort. Men jag är ensam om min stora Kärlek och omsorg för dessa djur, och jag blir ensam om oron och ångesten idag. Det är svårt. Jag är också ensam om att ta beslut. Och jag är ensam om att lyckas få ut trollet på sin chans att uträtta behov, samtidigt som jag är på väg till veterinär och när jag kommer hem därifrån X antal timmar senare. Och jag förstår att det är så, det gör det inte mindre svårt när det väl sker. Och när jag orkat ge det som behövs för djuren, så finns ingenting kvar....jag har inte ätit mat under gårdagen exempelvis.
Så, det finns bra ensam och det finns mindre bra ensam. Just nu har det varit mindre bra ensam. I vanlig ordning klarar jag dock allt, så idag kanske till och med jag själv får äta något....viktigast är dock Sunna och hennes mående, vilket just nu känns stabilt.
Sist men inte minst....jag ser er, ni som sluter upp och ger av er själva när det blir kris. Det går mig absolut inte förbi 💞!
0 kommentar(er)
